Sjukhusvistelse :-(

Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade. Dagarna sedan den 8 april då vår älskade Filip föddes har varit som en berg- och dalbana.
Här kommer min berättelse om veckorna som gått för er som orkar läsa.

Förlossningen satte igång av sig själv på morgonen den 8 april så vi fick åka in tidigare och jag fick värkstoppande dropp. Eftersom kejsarsnittet ändå skulle ske på morgonen så behövdes inte den tiden ändras.

Allt gick bra på operation fram till de öppnade magen. Moderkakan som vi trott flyttat sig hade inte alls gjort det, utan nu skar de rakt igenom den, vilket i sin tur gjorde att jag förlorade en hel del blod, 4,5 liter.
Medan vår lille gosse låg på en liten vagn jämte mig och skrek och blev rengjord hörde jag hur personalen började låta stressad och det ringdes in ännu en läkare och blod skulle snabbt levereras. Allt blev väldigt bråttom!
När det var dags för Axel och vårt lilla mirakel att lämna salen så pussade jag hans lilla panna, jag tänkte att det kanske var första och sista gången. Livrädd...
När narkosläkaren sedan klappade mig på kinderna  och berättade att de hade börjat sy igen magen så kunde jag andas ut. Jag skulle få träffa mina killar igen.

Wenflon lite här och var...men huvudsaken är att vår Filip mår bra!

Nästa problem uppstod på BB då Filip inte ville äta. Han mådde så illa och detta berodde antagligen på att han svalt fostervatten som inte kom upp. Vikten rasade under gränsen för vad som är normalt och han blev väldigt slö och orkade inte äta. Vi fick order om att väcka honom var 3:e timma dygnet runt och ge honom ersättning. Det tog några dagar innan det blev mer liv i honom och han visade signaler på att vara hungrig. Han var igår uppe i sin födselvikt igen :-)
Filip är betydligt mer pigg nu och äter bra. Vi väntar fortfarande på att han ska börja skrika efter mat, men det kommer väl när han inser att han inte längre får mat var tredje timme. :-)

Axel fingermatar Filip med sondslang. Det är tydligen det bästa sättet för att kunna få igång amningen sedan.

 Samma dag som vi trodde att vi skulle få åka hem fick jag frossa på förmiddagen. Febern steg och om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket från just den dagen.
En mängd prover togs och två olika antibiotika sattes in på en gång. Nu var det bara att invänta provsvaren.
Infektionsprovet var riktigt högt och på blododlingen hade man turligt nog hittat bakterier. Det var blodförgiftning jag drabbats av.

Bakterierna odlades och man kollade dem mot antibiotikasorterna de satt in. Det visade sig att den ena sorten var den rätta. När amningen äntligen kommit igång så var jag tvungen att sluta pga antibiotikan.
Följande dagar gick ut på blodtrycksmätning, blodprover, pulsmätning var tredje timme, påfyllning av blod, påfyllning av vätska, antibiotika var åttonde timme, ekg, ultraljud hjärtklaffar, röntgen buk mm. Däremellan skulle jag pumpa ut bröstmjölk och Filip matas. Det fanns inte mycket tid över till sömn kan jag säga.
Jag kände mig som en levande nåldyna och fobin för sprutor har inte blivit mindre.
Efter dagar av virrvarr blev det nog för mycket, jag fick ren och skär dödsångest. Hela tiden malde tankarna i huvudet, jag skulle aldrig mera få se mina små killar och familj...
Tack Axel för att du stod ut med min panik under ett dygn och gjorde vad du kunde för att lugna mig!

Vår nya bostad.

Efter några dagar började infektionsvärdet sjunka och även andra prover. Jag pustade ut, men febern ville inte ge med sig.
 Jag fick permission men fick snabbt återvända igen då det gjorde så fruktansvärt ont att andas. Ytterligare en bukröntgen gjordes och läkarna såg en vätskeansamling vid såret på magen och en inne i magen.
Dagen därpå låg jag återigen på operation för att få bort allt som inte skulle vara i magen. Efter operationen fick jag hoppet tillbaka om att snart bli frisk, men det byttes snart mot förtvivlan igen.
Det fortsatte att göra ont när jag andades och tanken är väl inte att man ska sitta upp och sova för att klara av smärtan (vilket jag gjort i tre dygn). Dags för lungröntgen och den visade vatten i lungsäckarna, detta ska försvinna av sig självt dock, men kan förklara smärtan. Så nu är det värktabletter innan jag lägger mig som gäller. Det gjordes ytterligare en mer noggrann lungröntgen för att utesluta propp i lungan och tack och lov så visade inte bilderna något sådant.

Personalen lät oss ta in Gustaf på rummet. Min längtan efter honom var enorm!

Mitt i allt virrvarr är jag väldigt tacksam för alla fina människor i min omgivning. Barnmorskor, anestesipersonal, läkare och operationspersonal som tagit hand om mig på bästa tänkbara sätt. Axel som varit vid min sida hela denna tid och som stöttat mig otroligt mycket. Mamma och pappa som tagit hand om vår älskade Gustaf. Omtänksamma vänner som ringt/skickat meddelanden...Jag är också otroligt tacksam för att vår lille Filip tjockat på sig och nu ligger och sover så rofyllt i spjälsängen.
TACK FÖR ATT NI FINNS ALLIHOP!!!

Nu har jag precis kommit hem på permission till imorgon förmiddag då jag ska tillbaka och träffa läkaren. Jag har ett slags dränage på magen som måste bytas ut en gång per dygn. Värdena går åt rätt håll, MEN febern fortsätter att spöka.
Jag hoppas så innerligt att detta är slutet på min tid på sjukhuset. Efter alla bakslag vågar jag dock inte hoppas för mycket, för det gör så ont när man inser att så inte är fallet.

Jag återkommer nästa gång jag är hemma igen och då hoppas jag att jag är hemma för gott!

Sköt om er!

många kramar