29 juni 2010

Midsommarfirande

Solen skiner från en klarblå himmel och varmt är det också. Om en stund ska jag försöka komma iväg ned till stranden och blicka ut över ett glittrande hav, det är så vackert.
Jag får inte bada förrän om en månad men det finns ju inget som hindrar mig från att plaska med fötterna. Tyvärr får jag heller inte vistas så mycket i solen tio dagar framöver på grund av antibiotikakuren som jag påbörjade igår igen.

Det är bara inte klokt, jag fick åka in akut till Borås lasarett igår igen! Jag och Gustaf låg ute på gräsmattan igår och läste böcker och när jag reste mig upp var shortsen helt blöta och när jag knäppte upp byxorna förstod jag att det blöta kom från såret på magen.
Såret hade gått upp och det rann ut vätska, bara för Axel att komma hem och hämta mig och köra till Borås.
Resultatet av läkarbesöket blev: ny antibiotikabehandling och att ha koll på såret framöver. Tre dagar utan antibiotika sedan april, suck! Jag har mer och mer börjat tro på att detta med min kropp aldrig får ett slut :-(

Sist avslutar jag med lite foton från midsommarafton. Det blev ett väldigt lugnt firande. Potatis och sill hos mina föräldrar i husvagnen sedan åkte vi till Stättared och dansade och kikade på alla djur därefter till husvagnen igen för att äta smaskiga röda bär och sedan avslutade jag och Axel kvällen med grill alldeles ensamma. Lugnt och skönt!

Gustaf hade så roligt på Stättared!

kram

23 juni 2010

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Jag vill bara ge er ett livstecken.
Allt som jag varit med om sedan en tid tillbaka har kommit ifatt mig och jag erkänner att jag inte mår bra, inte bra alls.
Efter tredje operationen för en vecka sedan har dagarna mest fyllts av tårar.

Jag fick igår kontakt med en psykolog via MVC och vi pratade en stund i telefon. Jag har hela tiden tänkt att det jag varit med om inte varit så allvarligt, det finns ju många som går igenom värre saker. Psykologen fick mig för första gången att inse vilket trauma jag gått/går igenom. Hon hade aldrig hört något liknande fall.
För varje sak som hänt så har jag tänkt att klarar jag bara detta så kommer allt bli bra, men i mitt fall så fortsatte det bara med hemska händelser, det tog inte slut.
Vid flera tillfällen när jag mått som sämst har jag på fullt allvar trott att jag skulle dö och sagt till Axel vad jag vill att han ska säga till Gustaf och Filip när jag inte finns där längre. Detta och allt annat har givetvis satt sina spår. Det är bara jag som tänkt att detta fixar jag, men det finns gränser för vad man orkar med.

Så nu vet ni lite om vad som händer och därför kommer det kanske inte så täta blogginlägg framöver. Jag måste för första gången i mitt liv tänka på mig själv i första hand och bearbeta det trauma vi gått igenom så att jag kan bli mig själv igen och njuta av livet med min familj.

Ta hand om er!

kram

Tack snälla Agneta och Lars för den vackra blombuketten som nu står på hallbordet och påminner om er omtanke!

17 juni 2010

Sjukhusvistelse igen :-(

Nu är jag här på sjukhuset i Borås igen :-( I lördags kväll fick vi snabbt packa våra saker och åka in till Akutmottagningen. Smärtan i magen gjorde att jag knappt kunde andas.

Vi hamnade snabbt på gynavdelningen och morgonen därpå gjordes ännu en datortomografi på magen + diverse andra undersökningar och provtagningar.
Läkarna var till en början oense om de skulle operera eller ej men efter samtal med infektionsläkaren och stigande infektionsvärden så beslöt de sig till slut ändå för att operera.
I förrgår besökte återigen min ena lillebror och hans kollegor på operation och nu hoppas jag att det var sista gången.
Efter operationen och ett dygn framöver var en ren och skär mardröm. Jag mådde så dåligt och jag tror knappt att jag orkade öppna ögonen förrän igår efter lunch då jag helt plötsligt blev mig själv igen.

Läkaren kom och berättade om vad de gjort under operationen.  Magen hade tömts på 7 dl vätska, de såg inflammation och infektion och även sammanväxta tarmar.
Det sist nämnda vågade de inte göra något åt med risken för att skada tarmarna så jag får leva med mina sammanväxta tarmar. Jag kan drabbas av koliksmärtor framöver. Det var inflammationen och infektionen som gjort att de växt ihop.

Under gårdagen drabbades jag för första gången i mitt liv av panikångest. Jag hoppas att jag slipper vara med om det igen! Känslan av att tappa kontrollen över sig själv och andningen...ja, det var några tuffa timmar innan det till slut avtog. Jag fick fin hjälp av kuratorn som varit hos mig regelbundet sedan jag blev inlagd. Jag hoppas innerligt att jag slipper vara med om det igen! Fy vad rädd jag var!!!

Igår fyllde min kära Axel år och med tanke på situationen blev det ju inget vidare födelsedagsfirande. Som tur var fick han åtminstone smörgåstårta av sin chef när de hade möte ;-)
Mamma, pappa och Gustaf kom också och hälsade på och de hade med sig lite presenter. Jag, Gustaf och Filip ska uppvakta Axel senare och om Gustaf får bestämma ska vi köpa en uppblåsbar häst som Axel ska ha på stranden i sommar :-)

För en liten stund sedan var sköterskan här och tog bort slangen ur magen som dränerat ut vätska. Obehaglig känsla när den togs ut, som en orm som sprattlar i magen...blä!!! Nu är jag helt venflonfri, inga slangar kopplade till min kropp. Det enda som visar på min sjukhusvistelse är mina sönderstuckna armar, min svullna mage och min konstiga gång då såret på magen gör sig påmint.

Läkaren har sjukskrivit mig i fyra veckor och jag får inte lyfta mer än två kilo. Jag kommer få fortsätta äta två olika sorters antibiotika och ta smärtstillande tabletter. Så kommer livet se ut ett tag framöver.
Idag ska jag få åka hem och nu håller jag tummar och tår för att vi ska få börja vårat liv som en tvåbarnsfamilj hemma och slippa fler komplikationer och sjukhusturer.

Jag är så tacksam för all fantastisk sjukshuspersonal. De har gjort allt vad de kan för att uppmuntra mig och göra mig frisk. De sa att de är trötta på att ha mig här jämt så nu får det vara ett slut på eländet!
Tack älskade Axel för ditt stöd, vad hade jag gjort utan dig!? Du ger mig sådant stöd och lugn! Älskar dig!
Tack mamma och pappa för att ni tagit hand om storeman!
Tack alla andra som ringt och hälsat och visat er omtanke!

många kramar 

08 juni 2010

Dåligt samvete...

 http://1.bp.blogspot.com/_0UnDBbPjp9Q/SGPmEABPUaI/AAAAAAAAAr8/qd3EY-gzXWs/s400/080626+pion+002.jpg

Så då har jag varit hos läkaren igen. Jag är så trött på att åka till Borås för akuta läkarbesök flera gånger i veckan! Om jag ska se det positiva i det hela så är jag åtminstone inte inneliggande och läkarna har koll på mig.

Just nu befinner jag mig i en riktig svacka och har svårt att glädjas åt någonting. Jag vill må bra någon gång!!!
Igår kollade de med ultraljud igen, en blododling gjordes och flera andra provtagningar.
Febern har kommit tillbaka och påverkar mig otroligt mycket så numera äter jag panodil regelbundet för annars orkar jag inte ta hand om mina älskade barn.
De provsvar vi hann få veta innan vi åkte hem igår visade sig tyvärr stiga över normalnivå igen :-(
Innan vi lämnade sjukhuset hämtade jag ut ännu en omgång med antibiotika. Jag ska ta det i väntan på mina provsvar. Denna gång får jag tack och lov fortsätta amma!!!

Varje gång tårarna kommer får jag som vanligt dåligt samvete, jag vet att jag inte är i närheten av hur jobbigt en del har det. Men jag blir som uppslukad av alla bekymmer som kantat vår väg den senaste tiden.
Jag fixar inte riktigt livet som tvåbarnsmamma när jag inte mår bra och då kommer det dåliga samvetet fram för det varje kväll.
Jag vill kunna njuta av livet med min familj. Jag vill inte att de ska se mig nedstämd vecka efter vecka...
Jag känner inte igen mig själv...jag vill vara den gamla vanliga glada och pigga Becca...
På torsdag ska vi tillbaka till Borås igen för provtagning sedan hoppas jag att det inte blir fler besök denna vecka.
 Det känns som om hela min kropp bubblar av frustration, oro och ilska...så nu när jag har skrivit av mig lite här på bloggen kanske jag blir lite lugnare.

Om en stund ska jag och Filip åka till grannorten för att träffa BVC-läkaren. Lilleman ska få en spruta, vi ska kolla naveln som fortfarande ser lite konstig ut och hans kladdiga öga. Sedan hoppas vi på en fin viktuppgång. Det syns att lillprinsen har ökat i vikt, han har börjat få så där bulliga gosiga veckiga lår :-)

Det var allt för denna gång,...jag hoppas innerligt att mina inlägg blir lite roligare framöver.

Ta hand om er!

kram

05 juni 2010

En lördag i juni

Jag ska strax ge mig ut på altanen och lägga mig i en solstol och vila en stund. Det är så härligt att ha det extra rummet och de senaste dagarna har vi nästan bott därute.

Här händer inte så mycket, eller jo, det händer mycket mest hela tiden, men inte sådant som är så roligt för er att läsa.
Att ta hand om två barn och ett hus fyller dagarna till sent på kvällen!

Häromdagen fick vi åka in akut till läkaren igen. Det var bara att packa väskan ifall det skulle bli inläggning. Magen har spökat länge men jag orkade inte med smärtorna mer som bara blev värre och värre.
Väl hos läkaren fick jag agera nåldyna igen, göra ultraljud och sedan var det bara att snällt dricka karaffen med 1 1/2 liter kontrastvätska och åka in i datortomografiröret.
Som tur var visade inte röntgen någon inkapsling och provsvaren var bra. Det man däremot kunde se var blodansamlingar på tre ställen i magen.
Det är dom som ställer till det för mig genom att ligga och trycka på olika nerver.
Som tur var fick jag åka hem igen! Nu ska jag ta smärtstillande tabletter och hoppas på att det hjälper. Läkaren vill helst inte operera med tanke på infektionsrisken och risken att skada tarmarna så vi hoppas på att kroppen gör sitt jobb och absorberar ansamlingarna.

Nu har jag bokat kyrka och präst till Filips dop. Det blir i slutet av juni och denna gång väljer vi att inte ha det så stort som när Gustaf döptes. Det känns som ett riktigt bra beslut!
Jag tänkte redan nu börja greja lite inför självaste dopdagen. Servetttröjor ska vikas och så ska jag försöka komma på hur vi ska göra med sången som vi så gärna vill spela i kyrkan.
Jag kan inte komma på någon som skulle vilja vara solist och prästen vill helst inte att vi spelar sången på cd-spelare.
När Gustaf döptes hade vi också en sång som följt med under graviditeten men den sjöng vi som allsång. Kanke ett alternativ även denna gång!?

"Filips" sång väcker så starka känslor och jag gråter varje gång jag hör den. Under kejsarsnittet när jag trodde att jag skulle dö och när blodförgiftningen tog över min kropp var det en vers som spelade i mitt huvud oavbrutet. Den versen måste jag lyssna på många gånger här hemma innan dopet så jag inte bryter ihop fullständigt när vi väl är på plats i kyrkan ;-)

"I rummet omkring oss stod änglarna tätt.
De log emot oss på sitt himmelska sätt.
Skyddade sin gåva till mig
och jag tackar Gud för att han sänt dig."
Sång: "Prins Noel" av Linn Maria Wågberg Klicka på länken om du vill lyssna på sången: Prins Noel

Nej nu ska jag passa på att ge mig ut till solstolen!

kram