23 juni 2010

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Jag vill bara ge er ett livstecken.
Allt som jag varit med om sedan en tid tillbaka har kommit ifatt mig och jag erkänner att jag inte mår bra, inte bra alls.
Efter tredje operationen för en vecka sedan har dagarna mest fyllts av tårar.

Jag fick igår kontakt med en psykolog via MVC och vi pratade en stund i telefon. Jag har hela tiden tänkt att det jag varit med om inte varit så allvarligt, det finns ju många som går igenom värre saker. Psykologen fick mig för första gången att inse vilket trauma jag gått/går igenom. Hon hade aldrig hört något liknande fall.
För varje sak som hänt så har jag tänkt att klarar jag bara detta så kommer allt bli bra, men i mitt fall så fortsatte det bara med hemska händelser, det tog inte slut.
Vid flera tillfällen när jag mått som sämst har jag på fullt allvar trott att jag skulle dö och sagt till Axel vad jag vill att han ska säga till Gustaf och Filip när jag inte finns där längre. Detta och allt annat har givetvis satt sina spår. Det är bara jag som tänkt att detta fixar jag, men det finns gränser för vad man orkar med.

Så nu vet ni lite om vad som händer och därför kommer det kanske inte så täta blogginlägg framöver. Jag måste för första gången i mitt liv tänka på mig själv i första hand och bearbeta det trauma vi gått igenom så att jag kan bli mig själv igen och njuta av livet med min familj.

Ta hand om er!

kram

Tack snälla Agneta och Lars för den vackra blombuketten som nu står på hallbordet och påminner om er omtanke!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ta hand om dig! Kram

Gilla Yoga sa...

Klokt tänkt, att tänka på sig själv. Och jag håller med psykologen, du har verkligen varit med om något ovanligt.

Ta hand om dig!
Kram Linda