Det är fortfarande mörkt ute och jag hör regnet smattra mot fönsterrutorna. Jag går tillbaka till sovrummet och lägger mig i den varma sängen. Jag är inte ensam i sängen. Filips lilla varma kropp värmer mig och jag borrar in näsan i hans hår. Jag fylls av tacksamhet för att jag fått äran att vara hans mamma. Jag fylls av tacksamhet till livet.
Där ligger jag och luktar på mitt lilla mirakel och tittar ut i mörkret, jag är närvarande och kommer minnas denna morgon för alltid.
Älskade Filip!
1 kommentar:
men åååå va stor han är. Vi måste se till att träffas SNART!
Kram Maria
Skicka en kommentar