Ibland händer det, inte alls ofta, men när det väl gör det så kommer alltid samma bild upp framför mig. En öde ö, jag står högst upp på bergstoppen och blickar ut över öppet hav, de salta friska vindarna piskar mot mitt ansikte och jag bara skriker rakt ut allt vad jag kan.
Jag talar om de tillfällen i livet (som tur är det inte ofta) då det känns som om allt man kan klara sig väldigt bra utan dyker upp och rör om hela ens värld.
En period i livet då man plockar fram den lille "fightern" som bor inom en och tar sig igenom vad det nu kan tänkas vara. Familj och vänner blir den där fyren som jag tidigare skrivit om som man navigerar efter i "mörkret".
När jag ser tillbaka på sådana här perioder i livet ser jag inte bara den oro/ledsamhet som den inneburit utan även att jag lärt mig något. Jag har lärt mig mer om mig själv men också att värdesätta sådant som man kanske inte gjort tidigare på samma sätt.
Det är viktigt att tänka på det när man står där på "klippan", bekymren kommer man lära sig något av. Det är en utmaning!
Dagens djupa blogginlägg vill jag tillägna Axel som är min klippa och Gustaf som är en liten kille med så mycket känslor. Jag älskar er!
1 kommentar:
Jag tror att det är "nyttigt" att bli omskakad, även om det kan göra väldigt ont och vara väldigt jobbigt. Precis som du säger så lär man sig att värdesätta det enklaste och viktigaste i livet. Jag har också haft sånt fint stöd i min familj och mina vänner, utan dem hade jag haft det tufft!
Du skriver så fint, Becca, och jag är glad för din skull att du trivs så bra med livet och framför allt att du visar att du uppskattar det och din familj och vänner. Du är en härlig människa! Glad att jag får vara i din krets! Du är så positiv och din blogg förmedlar så mycket fint!
Läser den varje dag!
Skicka en kommentar